Till vännen som inte ville rädda mitt liv
I januari 1988 får författaren Hervé Guibert beskedet att han är hiv-positiv. Från den stunden blir skrivandet det enda som håller honom samman, en besvärjelse mot vanmakten. I hundra paniska stycken dokumenteras sjukdomens framfart: läkarbesöken, de sjunkande blodvärdena, dödsskräcken som blandas upp med både en dödslängtan och en förhöjd livskänsla.
Det är en grym berättelse, behärskad och exakt, drypande av svart humor. Här finns de omtalade skildringarna av parisiska celebriteter – främst filosofen Michel Foucault, som inte ville att någon skulle veta att han var döende i aids och som själv förnekade sjukdomen in i det sista – men allra mest lämnar Guibert ut sig själv.
Till vännen som inte ville rädda mitt liv väckte stor uppmärksamhet när den först utgavs i Frankrike 1990. Den räknas i dag som en av de centrala aidsskildringarna, men är även ett litterärt mästerverk i egen rätt. Anders Bodegårds svenska översättning återutges här för första gången, med ett nyskrivet förord av författaren och översättaren Jenny Högström.
Pressröster om boken:
”Hervé Guiberts text är en vindlande, drabbande läsning som växer sig allt starkare stycke för stycke, tills den gör uppehåll strax innan döden. Och slutar vid nummer 100, i ett återhållet andetag.”
Svenska Dagbladet
”Det är en stilfullt påträngande skildring av åren från diagnosen hiv-positiv till aids i slutfasens plågor.”
Aftonbladet
”Bekännelse i blodskrift. Hervé Guibert omvandlar dödshotet till självövervinnande skrift.”
Dagens Nyheter
”Jag skulle kunna prata och prata om den här romanen tills skymningen föll.”
Sveriges Radio
”En avgörande skildring om aids, om kristallklara insikter, verkliga beskrivningar av vänskap, relationer och smärta.”
Ottar
”’Till vännen som inte ville rädda mitt liv’ har en tyngd och en mani i tonen som kan kännas igen från den uttalade förebilden Thomas Bernhard. Och liksom hos Bernhard slår vreden och (själv)föraktet många gånger över i en märklig humor.”
Sydsvenskan
Författare