Hej, Magdalena Sørensen!

Aktuellt

Magdalena Sørensen har översätt den nyutkomna boken Anteckningar av Joan Didion. Vi ställde tre frågor till henne.

Anteckningar handlar om två längre reportageresor som Joan Didion gjorde under 70-talet. Du reste i hennes fotspår under arbetet med översättningen. Berätta om den processen.
Det var fantastiskt att resa i hennes fotspår samtidigt som jag arbetade med boken. Jag åkte till Kalifornien, där jag besökte Berkeley, San Francisco och Los Angeles. Därefter fortsatte jag till New Orleans, där jag – precis som Didion – tillbringade en vecka. Jag fick se natur och byggnader som hon skriver om, och jag kunde be omgivningen om hjälp med svårigheter i texten. I Berkeley besökte jag universitetet där hon gick och tittade på hennes första manusutkast, som finns i biblioteksarkivet.

Det här är andra boken av Didion som du översätter. Vad är utmaningen med att översätta Didion?
Hon bjuder på många utmaningar, en är att hon med små medel skapar stor effekt (och ibland har en subtil ironi), så det gäller att vara lyhörd och väldigt noga med formuleringarna (vilket så klart gäller all översättning, men i vissa fall är särskilt viktigt). Sen måste jag säga att de två böcker som jag har översatt skiljer sig ganska mycket åt, det finns till exempel väldigt snåriga och långa meningar i Politiska fiktioner, medan Anteckningar är just anteckningar; många stycken är riktiga utkast och har den didionska elegansen, men det är en mer korthuggen text vars svårighet bitvis ligger i just avsaknad av (förklarande) resonemang.

Var det något särskilt stycke i Anteckningar som fångade dig?
Jag tycker om när hon tar upp sin process, som när hon berättar om resornas varför, att hon när det gäller resan i Södern bara har en vag känsla eller bild som utgångspunkt, eller att uppdraget i San Francisco resulterar i ett helt annat skrivande. Hon berättar också om allt hon inte gjorde under månaden i Södern, vilket är ett av de stycken som jag undrar över: när skrevs det? Sedan är det en fin scen när hon besöker Faulkners hemstad, läser in sig på honom, grips av omgivningens motvilja mot honom och hans sätt att hantera den, och tänker att hon ska ta med sig ett minne från hans grav som påminnelse om hur liten roll det egentligen spelar vad folk tycker och tänker. Men jag har nog de flesta scener, möten och formuleringar i Anteckningar i mig (än så länge) – efter att ha spenderat så mycket tid i dem har de har alla fångats i mitt inre. Jag tycker mycket om Kaliforniendelen också, den är lite mer reflekterande och nostalgisk.