Smäller längtan på fingrarna

Det finns en väl ingrodd föreställning i kulturella, patriarkala, religiösa och samhälleliga strukturer att en kvinna utan barn endast är en halv människa, skriver Josefine Adolfsson i ett svar till Aftonbladets Jennifer Wegerup.

Jennifer Wegerup skriver om Ingens mamma i Aftonbladet den 21/1. Hon retar sig på att det skulle vara ”småfräckt i medie-ankdammen” att ”våga vägra barn” och skriver att hon själv inte tycker att ämnet är kontroversiellt.

Jag vet inte vilken specifik damm hon har gjort research i men jag känner inte igen mig. Däremot lyckas hon reproducera mycket av det som Ingens mamma försöker problematisera.

Wegerup skriver: “Jag är så mycket mer av allting sen jag fick barn. Jag skriver bättre, tänker bättre, är bättre i sängen … Det jag skapar, det gör jag med nya djup inom mig, nya strängar i darr. Perspektiv, distans, ödmjukhet. Bara själva förlossningen förändrar dig för alltid. Du har rört vid livet självt.”

Ja, men det är ju bara att gratulera.

Wegerup kretsar in en stor del av det mytologiserade moderskapet på ganska få tecken. Och visst, Wegerup har kanske fått nya strängar på sin lyra, har bättre sex och skriver bättre krönikor sedan hon blev förälder, det är fullt möjligt.

Men det är spännande, obehagligt och tyvärr inte oväntat att en del av de som skriver och pratar om Ingens mamma just bekräftar det boken handlar om och gärna passar på att slå de som valt att leva utan barn i huvudet samtidigt.

Är Jennie Wegerup ens medveten om vad hon gör när hon skriver: ”Vad visste jag om verklig kärlek, på livstid, ovillkorlig, innan de (flickorna) kom till mig?”

Är hon medveten om hur mycket kärlek i världen hon gör ner? Är hon medveten om hur mycket längtan hon smäller på fingrarna? Vad säger hon till människor som är ofrivilligt barnlösa eller har fler barn än de önskar på grund av kulturella restriktioner i fråga om preventivmedel?

Vad säger hon till min vän som fick operera bort sin livmoder som ung på grund av cancer? Är hon medveten om vad hon säger i tider där många länders lagstiftning går mot att förbjuda abort?

Vad säger Wegerup i en tid då vi mer än någonsin borde och måste bry oss om människor som vi inte har några band till mer än att vi delar jorden vi vandrar på?

Jag upprepar: det finns en väl ingrodd föreställning i kulturella, patriarkala, religiösa och samhälleliga strukturer att en kvinna utan barn endast är en halv människa.

Trycket är enormt och det påverkar inte bara människor som väljer att leva utan barn.

Idén om att kärlek på något sätt skulle vara exklusivt förbehållet är lika urbota idiotiskt, klumpigt och rättshaveristiskt som fanatism.

Det finns många sätt att uttalat och outtalat straffa ut och om Jennifer Wegerup bara hade lyssnat, hade hon kanske någonstans förstått att det inte finns någon, i alla fall inte här, som fördömer människors olika sätt att leva oavsett om det nu är val, omständigheter eller kanske till och med mot ens vilja.

Däremot tjänar vi alla på att vidga en djup cementerad idé.

Josefine Adolfsson, redaktör Ingens mamma.

Beställ Ingens mamma

[buy product_id=”2820″]

Vill du betala med faktura? Du kan också mejla din beställning till atlas@arenagruppen.se