Skriver ner människors historier
I boken Flykt låter Sahar Almashta en mängd människor berätta om sina liv som alla präglats av migration på olika sätt.
Varför ville du göra en bok av dina intervjuer?
– 2017 fick jag en stark känsla att jag ville skriva min pappas historia. Jag har skarpa bilder från den dag han togs till fånga, tiden i fängelset, den dag han släpptes samt livet efter. Min mamma Nadgia sa en sak till mig som jag aldrig glömmer: ”Din far dog med sorgen över att inte få ta avsked av dig och din bror Sabah.” Så det var en sorts sorgebearbetning och en hyllning eller ett hedrande av min pappa Hadi att skriva ner hans historia. När pappas historia var klar började jag skriva mammas. Under skrivprocessen tänkte jag att så fort föräldrarnas historier blir klara kommer jag att ringa min bror Sabah, som hade migrerat långt före mig, och be honom berätta om sitt liv. Chocken var ett faktum när Sabah gick bort plötsligt, exakt tio dagar efter att jag skrivit klart mammas berättelse. Sabahs dotter bad mig att skriva ner hans historia från mina tidigare samtal med honom. Detta satte på något vis i gång en skrivprocess hos mig. Jag kunde inte sluta. Så började min jakt på personer som jag inte känner, med olika bakgrund, religioner och erfarenheter. Boken är alltså ett resultat av ett annorlunda arbete, jag hade inte en tanke på en bok från början.
Hur har du valt ut vilka du ska intervjua?
– Det var viktigt för mig att hitta personer med olika bakgrund. Jag ville inte exkludera någon på grund av religion eller något annat. Jag letade bland vänner och bekanta och bland poddens gäster. Röda Korsets center för torterade flyktingar frågade mig om jag ville skriva om en av deras före detta patienter. En person som jag frågade blev generad och sa att han inte suttit i något fängelse eller upplevt något krig. Jag förklarade att varje människa har sin egen historia och när jag läste upp intervjun för honom, vilket jag alltid brukar göra, sa han: ”Nu förstår jag vad du menade med att alla har sin egen historia. Även jag har det.” Med andra ord letade jag hela tiden och överallt efter personer som vill dela med sig.
Vad har du lärt dig av att prata med alla dessa människor om deras livsöden?
– Man blir ödmjuk inför livet och inför allt som människor har upplevt och varit med om före, under och även efter flykten. Det är inte enkelt för en traumatiserad människa att komma till ett nytt land där man inte förstår något. Samtalen med dessa människor har gång på gång bevisat för mig att många i Sverige vet för lite om ”de andra”, de som har flytt hit.
Vad har du själv för relation till migration?
– Jag flydde från Saddamregimen i Irak när jag var tjugo. Man börjar från noll när man migrerar till ett nytt land, med språk, nätverk och sociala kunskaper om hur landet fungerar. Mitt första flyktland var Ryssland. Jag studerade arkitektur och bodde där i åtta år. Där fick jag min första dotter, Nora. Jag flyttade till Sverige efter studierna. Då var min dotter fyra år gammal. Det blev Sverige eftersom vi inte fick åka tillbaka till Irak på grund av det politiska läget. Med andra ord började jag om från noll igen. De första fem åren bodde jag i en liten by, Bureå i Norrland. Där föddes min yngsta dotter Rima.
Vad kan man lära sig av att läsa din bok?
– Jag har en väninna som en gång sa att ”vi i Sverige är fredsskadade”. Hon menade att man vet alldeles för lite om vad det innebär att bo i en diktatur, överleva ett eller flera krig, förlora anhöriga eller tvingas lämna sin familj och sitt hemland och fly för livet. Att flytta till Sverige och inte ta reda på något alls om det här landet och alla som bor här, det är tragiskt tycker jag. Det leder till isolering och rasism. Samma sak sker om infödda svenskar inte vet något alls om de som har flytt hit. Pusselbitarna faller på plats om vi lär oss mera om de som har kommit hit till Sverige och blivit en del av vår befolkning. De är ju en del av Sveriges historia. Ju mera man lär sig om landets historia och befolkning desto närmare kommer vi varandra. Mindre hat och mera kärlek och respekt får vi av det. Det är jag säker på.