I sin nya bok Satans skit – en bok om smuts skriver Malin Haawind om sin egen och vår allas relation till smuts och skit, hygien och städning. Roligt, gripande och otroligt aktuellt när våra hem ständigt visas upp för omvärlden i sociala medier, oftast skinande rena.

Varför ville du skriva en bok om smuts?

– Jag har alltid tänkt mycket på smuts. På vad som är smutsigt och inte och för vem. Och så har jag förstås också märkt att det är otroligt laddat, att folk har mycket tankar, men kanske framförallt känslor, kring smuts. På många sätt är det ett perfekt ämne – genom smutsen kommer man åt så mycket annat som exempelvis moral- och värderingsfrågor. 

Hur bra är du själv på att städa?

– Kände direkt hur jag hamnade i försvarsställning bara av att läsa frågan. I teorin är jag oerhört skicklig, jag vet precis hur man ska göra. Men det betyder ju inte att det är så jag gör. Jag fuskar och tar genvägar och tycker ändå att det tar för mycket tid. Det är en enda lång kamp mot kaoset, och jag förlorar alltid. 

Vad har du för relation till personlig hygien?

– Passionerad! Jag älskar innerligt känslan av att vara ren, nyduschad, ha nyborstade tänder. Kanske älskar jag det lite för mycket. 

Hur har vår egen relation till den personliga hygienen förändrats?

– Genom historien har vår renlighet/brist på renlighet gått i vågor. Det är inte så att det bara har gått i en rät linje från jättesmutsigt till jätterent, utan det har böljat fram och tillbaka beroende på yttre omständigheter och praktiska möjligheter att göra sig ren. För att ta ett exempel – om vi tar avstamp i 1600-talet så var det ett sekel då antalet allmänna badhus ökade i städerna. Till dessa inrättningar gick stadsborna för att bada och skrubba sig rena regelbundet. Men 1725 så förbjöds allmänna badhus, bland annat av sedlighetsskäl – syfilisen spred sig och badhusen beskylldes (kanske inte helt utan anledning) för att vara platser där denna spridning skedde. Därmed inleddes vad man brukar kalla för en smutsålder. Fram till 1800-talets andra halva så var vi svenskar i regel riktigt skitiga, ett bad om året var brukligt. I övrigt tvättade vi i princip bara det som syntes som ansikte och händer. Och det var ju knappast kontorsjobb som de flesta hade, utan livet levdes mycket nära djur och natur. Men under 1800-talet blir man sedan mer medveten om den bristande hygienens följder, som sociala problem och faktiska hälsoproblem. Kunskapen om bakterier växer exempelvis stadigt och med den också vår hygieniver, ivrigt påhejat av kampanjer för förbättrad folkhygien, skolbad med mera. 


Sist, hur går med Konmariandet?

– Aldrig mer säger jag bara. Av researchskäl gjorde jag ett försök med mina barns rum men det tog mer än det gav. Jag tror att det är en personlighetsfråga, drar man åt det maximalistiska i stället för det minimalistiska så är Konmarimetoden som naglar mot glas i ens själ. Men att de flesta av oss bör ha mindre prylar håller jag så klart med om.