Recensioner av »De hatade«
Magnus Lintons angelägna reportagebok De hatade – om radikalhögerns måltavlor hyllas. Vi är glada (bildbevis här till höger).
Torsdag 26 januari kl 18.00 samtalar Magnus Linton med Göran Eriksson på ABF-huset, Sveavägen 41. Entré 60 kr. Seminariet kommer att webbsändas på ABF live www.abflive.se
Köp boken här [buy product_id=”1535″]
Här är några citatutdrag ur de senaste recensionerna.
Magnus Lintons bok bjuder inte på några nyheter, det är en på samma gång saklig och engagerande genomgång av läget. Han drar linjerna mellan enskildheterna och ritar en karta över det Europa som håller på att skifta färg från blått till brunt, och boken fungerar som en ögonöppnande örfil.
Dagens nyheter, Rakel Chukri:
Det är alltså en snabbt skriven bok och faktainnehållet känns igen för den som följt utrikesrapporteringen de senaste åren. Linton bjuder på skarpa analyser, detaljrika miljöskildringar och intervjuer med akademiker. Det är hans paradgren, att smidigt väva ihop iakttagelser från fältet med teoretiska utläggningar. Under läsningen önskar jag att boken – den är blott 150 sidor – hade varit längre. Att de pricksäkra analyserna hade fått breda ut sig, fördjupas ännu mer.
Den grundläggande utmaningen är att skapa ett mer inkluderande ”vi”. Att de som, med Lintons ord, utmålas som parasiter och ockupanter syns i tv-rutorna, skriver i spalterna, väljs in i bolagsstyrelser och partistyrelser. Att kort sagt förändra de mönster som gör att romer fastnar i getton och reducerar muslimer till ociviliserade främlingar. ”Jag hoppas att läsningen genererar frågor. I bästa fall svåra”, skriver Linton i sitt förord. De frågorna rör både dem som röstar på rätt och de som röstar på fel partier.
Sydsvenska Dagbladet, Per Svensson:
Man måste akta sig för att spegelvända extremisternas världsbild. Man måste försöka hålla fast vid fakta och förnuft. Det gör Magnus Linton. Det är det bästa med hans elegant och effektivt skrivna bok.
Styrkan med hans bok är tvärtom hans nyktra och nyanserade analyser av ett snårigt politiskt fält där det är långt mellan ytterpunkterna. Han sorterar och systematiserar på ett klargörande sätt, men visar också att det finns en gemensam nämnare för till synes väsensskilda företrädare för den yttre högerflygeln: övertygelsen – äkta känd eller ej – att man själv, ens stam, ens land just nu lever under ett hot så akut och stort att det legitimerar, ja kräver, extraordinära åtgärder.
Expressen Kultur, Karin Olsson:
Bokens styrka ligger i dess rotande i radikalhögerns perverterade psykologi. Artikeln om Norge och den specifika grogrunden för Breiviks dåd ger dessutom nya insikter, inte helt okontroversiella.
Själv framträder han som en beundransvärt tålmodig upplysningsman när han med enkel statistik punkterar den rasistiska myten om att muslimer alltid föder många barn, oavsett klass och annan samhällskontext. Linton diskuterar om man verkligen ska “ta debatten” på det här sättet, eller om det tvärtom bidrar till att stärka populisternas verklighetsbeskrivning. Jag tror att han gör rätt. Bara genom att envist vägra rasifiera samhällsproblem och rationellt underminera högerpopulisternas retorik kan man komma någon vart.
Sveriges radio, Mårten Arndtzén:
Varifrån kommer det, allt detta hat?
Linton träffar filosofer, statsvetare och historiker som förser honom med en försvarlig mängd tänkbara förklaringar: kroniskt arbetskraftsöverskott, permanentade klassklyftor och boendesegregation, socialdemokratins kris, Internet.
Men en av de tyngsta forskarna på området, holländske Cas Mudde, menar att det är fel att tolka högerpopulismens framgångar som ett krisfenomen.
Att dess värderingar i själva verket är väl förankrade i breda folklager, och alltid spelat en roll i Europeisk politik, med undantag för några decennier efter andra världskriget.
Att hatet, om man så vill, är en del av vår kultur.
Att “De hatade” slutar med massakern på Utöya är både olycksbådande och logiskt, den ger gott om orsaker till oro och inte många till hopp.
Hatet är nånting vi kommer att få leva med, så det är bäst att genast ta del av Lintons rikhaltiga panoramabild för att vara beredd.
Folkbladet, Lars Böhlin:
Magnus Linton skriver ett fint reportage från vårt grannland utan att leverera några definitiva svar men han tar upp ett intressant resonemang från genusvetaren Jorunn Økland om feminiseringen av staten. Enligt de värdekonservativa är både Norge och Sverige länder där feministiska värderingar gett upphov till nya lagar och där politikerna använder jämställdhet och mångfald som självklara mål. Feminister kanske inte håller med om genomslaget men för människor längre ut på högerskalan är det ett tecken på förfall att politiker använder jämställdhet som argument.
Det var alltså ingen slump att Breivik hade Gro Harlem Brundtland som ett primärt mål för sin terrorism. Är det ett trovärdigt resonemang. Jodå, uppenbarligen finns det sårad manlighet i den europeiska missnöjet, men det är inte det enda man är missnöjd med. Den europeiska rasismen är ingen enkel sak att bena ut.
Kristianstadsbladet, Ella Andrén:
”De hatade” är en väl avvägd blandning mellan reportage och analys, mellan möten med verkliga människor och idéer, mellan aktualitet och eftertanke.
Det sägs ofta att den undersökande, mer djuplodande journalistiken alltmer sällan får resurser och utrymme nog i tidningarna utan är hänvisad till just bokformen är i alla fall ett fint exempel på en lättläst, angelägen sådan bok. Den är dessutom först ut i förlaget Atlas nya reportageserie ”Vems Europa?” och det bådar ju åtminstone något gott för framtiden.
UNT:
I ett av bokens allra intressantaste avsnitt för Linton en diskussion kring begreppet ”mångkultur”. Här testar han en rad olika ståndpunkter men kommer i slutändan fram till, tillsammans med Hylland Eriksen, att ordet ”mångkultur” skymmer sikten. För i slutändan handlar det ju inte om att få en massa kulturer att leva bredvid varandra, utan tillsammans, genom en konstant förhandling. Och därför är det bättre att använda ordet ”mångfald”. Det låser inte in människor i deras kulturer utan låter dem vara den mix de önskar. Att både tillhöra och vara utanför.
Samtidigt pekar Linton på faran med talet om ”mångkulturens misslyckande” – något som även moderata politiker som Angela Merkel talat om. För detta leder i slutändan raka vägen mot en rad livsfarliga förbud: mot slöjor, mot minareter och mot ”tiggeri”. Förbud som drabbar religionsfriheten och inskränker demokratin. Dessa lagar är redan en realitet i dagens Europa.