Pascalidou aktuell med ny bok i augusti

Nu kan vi äntligen släppa nyheten att Alexandra Pascalidou är aktuell med en unik och angelägen reportagebok om mammor i augusti.

”Den här boken började med mödrar som grät över sina barns livlösa kroppar. Mammor som väckts mitt i natten av poliser som berättar att deras barn bragts om livet. Mammor som burit sina barn närmast hjärtat hela vägen till den sista vilan. Den här boken föddes i förtvivlan över de förlorade liven i förorten. Liv som blev siffror i en sorglig statistik. För att se människorna bakom siffrorna och försöka förstå fenomenet började jag intervjua mammor som mist sina barn i dödsskjutningar.”

Så skriver författaren och journalisten Alexandra Pascalidou i sitt förord till boken Mammorna som släpps den 17 augusti.

I den här drabbande och unika reportageboken får vi möta mammorna som står längst bort från makten och det mediala strålkastarljuset. Mammorna som politikerna pratar om men aldrig pratar med. Mammorna som det skrivs om i medier, men som sällan får komma till tals. Med sin journalistiska skärpa och vassa penna ger Pascalidou nitton mammor – från olika håll i Sverige och med olika bakgrund – en röst.

Utdrag ur boken:

”När kaffet är klart går vi ner på gården för att ta en cigg. Jag sticker ner fötterna i ett par blå Foppa-tofflor som står i hallen. ’Det var tofflorna Robin stod i när han blev mördad’, säger Carro. Nere vid entrén fingrar Carro på träplanket. ’Ser du kulhålet? Det var skottet som träffade honom i huvudet.’ Precis som vi gör just här och just nu, en helt vanlig vinterdag, stod Robin och rökte med sin bror när mördaren avlossade flera skott. På den blöta asfalten ligger några blommor och en minnessten med Robins namn och dödsdatum. Några veckor senare berättar Carro att bostadsrättsföreningen efter klagomål slutligen tagit bort minnesstenen.”

Alexandra Pascalidou är svensk-grekisk författare och journalist. Hon har tidigare givit ut de kritikerrosade böckerna Bortom mammas gata, Kaos, Taxi, Korsväg och Frontkick på Atlas. Bortom mammas gata belönades med Svenska PENs Bernspris, Kommunals kulturstipendium, Immigrant-institutets pris och Fastighetsettans civilkuragepris.

För intervjuer med Pascalidou, författarsamtal, frågor, recensionsex kan ni mejla: tove.leffler@arenagruppen.se

Tre frågor till Pascalidou om Mammorna:

Hur väcktes idén till den här boken? 
Boken föddes ur förtvivlan och frustration över dödsskjutningarna i orten. Över makthavare som blundar och vänder människor ryggen. Över de patriarkala problemformuleringarna och lösningar, att det alltid är män som får förklara fenomen. Jag undrade varför mammorna aldrig fick komma till tals. Ensamstående, kämpande mammor som jag har vuxit upp med – de som var kvar när papporna försvann.

I stället för att klaga på att dessa kvinnor osynliggörs på grund av sitt kön, sin klass och sin hemort, tänkte jag att jag skulle använda min penna och plattform för att lyfta fram och synliggöra dem. Jag började med att intervjua tre mammor för Dagens Nyheter – en artikel som fick enorm respons och spridning. Det var många som hörde av sig efteråt och ville läsa en bok på ämnet.

Du har träffat och intervjuat nitton mammor från olika håll i Sverige. Vad har varit det mest slående med dessa möten?
Att deras livsöden och personliga berättelser skulle kunna bli bästsäljande böcker och filmer. De har så mycket att berätta. De är hjältar – var och en på sitt sätt. Deras liv är en konstant kamp utan andningshål. Deras oro och rädsla tas sällan på allvar. Det är som att deras oro, kunskap och kamp inte riktigt räknas.

Vad hoppas du med den här boken?
Jag vill att alla ska läsa, lyssna, lära och försöka förstå. Att mammorna, orten och våldets alla dimensioner ska diskuteras på allvar. Att läsare ska kika in bakom betongfasaderna.  Att makthavare ska kavla upp ärmarna. Att mammor ska få den plats de förtjänar i historien.

Men jag vill också att vi börjar prata om varför vissa kroppar sörjs mer ändra. Som en mamma sa: ”Hade det hänt på Östermalm hade det blivit kaos. Nu är det ingen som bryr sig. Det är som med terrorattackerna. Löpsedlar när det sker i Paris. Notiser när det sker i Beirut”. Kanske är det därför orten ibland upplevs som ett främmande, fjärran land. Men när man ger människor röster och roller som rymmer mer än svartvita stereotyper kommer de närmare.  Jag hoppas att boken ska minska avstånden.