”Hon är same, jätte och kvinna”

Atlas möter författaren Mattias Hagberg, aktuell med romanen Rekviem för en vanskapt, i en intervju om normalitet, omoderna vetenskapsmän och skräckromaner. 

Vad fick dig att skriva den här boken?

– Den första impulsen kom under en konstutställning i samband med Stockholm Pride för några år sedan. Där såg jag Mattias Olofssons performance-bilder av Stor-Stina och blev sjukt fascinerad av hennes liv och öde. I hennes person, både under hennes liv och efter hennes död, fanns flera teman som intresserat mig under många år: konstruktionen av normalitet, svensk kolonialism, vetenskapens irrationalitet med mera. Dessutom, och kanske framför allt, var det en märklig och mörk historia. Efter den utställningen kunde jag inte riktigt släppa henne. Jag var bara tvungen att skriva något.

Varför denna besatthet?

– Jag är väldigt intresserad av de där faserna, situationerna eller punkterna i historien där föreställningar som i dag har blivit vardagliga fortfarande inte har funnit sin form. När det fortfarande står och väger. Den förra boken, Herredjuret, handlade om hur våra moderna föreställningar om det vilda skapades. Rekviem för en vanskapt söker sig till 1800-talets början när föreställningar om normalt och onormalt, kvinnlig och manligt, friskt och sjukt, modernt och omodernt skapas av vetenskapsmän, präster och populärkultur i symbios. Och just därför är Stor-Stina intressant. Hon förkroppsligar alla dessa föreställningar; hon är på något sätt den ultimata Andra, hon är same, jätte och kvinna. Hon är allt det som dåtiden såg som avvikande på en och samma gång.

Hur har du arbetat?

– Det kan vara viktigt att påpeka att min bok inte är en dokumentär – en sådan bok finns redan, skriven av Åke Lundgren i slutet av 1970-talet – utan en fri fantasi kring Stor-Stina och hennes liv efter döden. Som sådan har den formen av en spökhistoria, eller skräckberättelse om man så vill. Samtidigt är det en mycket korrekt beskrivning av dåtidens liv, föreställningar, idéer och maktrelationer. Jag har lagt otroligt mycket tid på att sätta mig in i samisk religion, i rasbiologins historia, i kulturen kring de så kallade ”freak showerna”, i den medicinska vetenskapens utveckling vid den här tiden, i dåtidens bruk att stjäla kroppar för vetenskapliga undersökningar och i dåtidens arbete med att definiera vad som var en normal kropp.

Din bok är mörk och suggestiv och har en form som påminner om skräckromanens. Hur kommer det sig?

– Det finns något väldigt mörkt och irrationellt över den medicinska vetenskapen vid den här tiden. Bara en sådan sak som att man tvingade till sig döda kroppar av fattiga för att använda i undervisning och forskning är talande i sig. Det fanns en fascination hos många vetenskapsmän inför den döda kroppen, framför allt inför döda kvinnokroppar och inför ”vanskapta” kroppar. Det är talande att det är i ljuset av gravplundring och illegal handel med döda kroppar för forskningssyfte som Mary Shelley skriver Frankenstein. Jag ville helt enkelt komma åt den där irrationaliteten. Jag ville visa att kunskapsproduktion inte bara är en rationell process, utan att det finns många ”onda” och mörka sidor. Just denna irrationalitet drabbade Stor-Stina.

– Sen var det också så att det fanns berättelser om att Stor-Stina skulle ha gått igen, att hon spökade, eftersom hennes kropp grävdes upp, styckades och senare ställdes ut på Karolinska institutet i Stockholm. De spökhistorierna tog jag fasta på.

Vad kan den här berättelsen säga oss i dag?

– Historien om Stor-Stina är ju en stark påminnelse om den svenska statsmaktens övergrepp på den samiska befolkningen. Men framför allt hoppas jag att den kan hjälpa oss att destabilisera föreställningar kring normalitet, kön och etnicitet. Och det behöver vi. Våra föreställningar om kropp och normalitet måste utmanas, om och om igen.