Hej Pernilla Alexandersson

Du har skrivit en bok om graviditet och förlossning, hur kom det sig att boken fick titeln Gravidilska?
Ordet gravidilska bara kom till mig under tiden som jag var gravid och blev arg på stora och små dilemman och motstånd som jag möttes av, det var benämningen på mitt eget tillstånd. Att det skulle bli en bok visste jag inte då utan det växte fram i dialog med omgivningen. Den som vill kan titta på Facebook och Twitter under #gravidilska för mina tidigaste tweet om saker som gjorde mig gravidilsken. Jag var exempelvis arg över alltifrån att det var omöjligt att hitta ”gravidsäkrad” mat till att folk skrattade åt min trötthet och sa att det var ”gröt i huvudet” eller tyckte att jag skulle acceptera saker som kränkte mig eller gjorde mig rädd inför min förlossning.

Gravidilska är varken en självhjälpsbok eller en faktabok om graviditet, hur kom det sig att du har valt att skriva en mer reflekterande bok om ämnet?  
Min upplevelse är att självhjälpsböcker ofta är resultatet av att någon annan har reflekterat ganska länge och sedan skrivit ner ”sin lista”. Då är det svårare att avgöra vad listan för självhjälp bygger på, vilka erfarenheter och vilken resa som skett inom författaren längst vägen. Det är ofta resan dit som intresserar mig personligen och jag tycker också att det blir mindre ”rätt eller fel” när man visar upp sina tankar mer ofiltrerade eller ofärdiga. Dessutom finns det många ”instruktionsböcker” för gravida redan – vars normer jag tittar närmre på i min bok. Jag har alltid älskat att spela schack och i schack är ett av de bästa smygtipsen för att lyckas att inte stirra sig blind på lösningar utan då och då luta sig tillbaka en aning och titta på hela bilden. Brädet, din motspelare, tiden, reglerna, pjäsernas placering i relation till varandra. Gravidilska är ingen självhjälpsbok utan ett sätt att titta på utmaningarna i vår samtid från ett annat perspektiv än vad vi alla först tror.

Vad hoppas du med Gravidilska?
Jag hoppas att du som läser Gravidilska lägger ner boken i knät och tänker: ”Oj vad många nya tankar jag fick, undrar vad de betyder för just mig?” Jag hoppas att läsarna bor i både slott och koja och att läsarna är i olika faser i sina liv och av många olika kön och åldrar. Jag hoppas att min ilska smittar genom orden på pappret och att när läsaren känt den ilskan faktiskt gör en handling idag annorlunda från igår. Jag ser boken som en sten som plumsar i vår samtida sjö och vågorna på vattnet sprider sig åt alla håll. Några små, andra större. När vi kan benämna något så får det liv, så sist men inte minst hoppas jag att folk börjar säga ”jag blir så gravidilsken när jag hör om hur illa förlossningsvården är idag”. Boken blir på så sätt en spegel i vilken vi lättare kan identifiera våra egna upplevelser och spåra symptomen till deras källa.

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Pernilla Alexandersson är föreläsare, jämställdhetsexpert och vd på Add Gender. 2012 gav hon tillsamman med Sanna Lilie ut Brinntid, en bok om stress och ojämställdhet. Läs mer om Gravidilska här.