Hej Mattias Hagberg

Vad är Syndavittnet för typ av roman?
Det är en berättelse om blind tro och fanatism, om vad de stora idéerna kan göra med den lilla människan. Syndavittnet är en roman om fundamentalism i olika former. Jag har i flera böcker försökt utforska spänningsfältet mellan den enskilde människan och de stora idéerna. Vad händer när människor tror att de har hittat den slutgiltiga sanningen? När de väljer att sätta systemet eller idéerna över individen?

I romanens centrum står en bokstavstroende präst, Sakarias, och hans piga. Året är 1917 och de lever på en rysk ö i Norra ishavet. Det är en avlägsen plats, ett eget universum där Sakarias styr med järnhand. Men hans fasta idévärld är på väg att ersättas av en annan – den ryska revolutionen kastar om alla fasta punkter i hans tillvaro.

Men detta är inte bara en roman om tro på gränsen till galenskap. Det är också en roman om kärlek – om en ovanlig förälskelse mellan två människor som har svårt att närma sig andra.

Sakarias underkastar sig Gud och förväntar sig detsamma av sin församling. Han är maktfullkomlig och blind i sin tro. Hur kom den här karaktären till dig?
Jag har länge velat skriva om en lutheransk präst som lever genom sina böcker och texter. Sakarias är en man som bara kan möta världen om han har en idé som han kan applicera på det han ser och upplever. Han har alltid Bibeln eller Luthers katekes nära till hands. Jag tycker överhuvudtaget att det är fascinerade med människor som lever genom texter och trosbekännelser av olika slag.

För mig växte Sakarias fram under en resa till Norra ishavet. Jag var på norska Vardö, så långt man kan komma åt nordöst innan Ryssland, och gick in i en liten vitmålad och vindpinad kyrka. Där föddes han. Där blev det väldigt lätt att föreställa sig hur en person som Sakarias, med sitt övervärldsliga ämbete, kunde styra oinskränkt över en liten avskärmad församling, kuvade av de hårda, fysiska villkoren i den här delen av världen.

Vem är syndavittnet?
Romanen har formen av ett vittnesmål som Sakarias piga nedtecknar i Moskva 1953. Hon försöker minnas vad som hände på ön 1917, det år då Sakarias värld rämnade. Kanske är hon syndavittnet. Men det kan också vara Sakarias. Det beror lite på vilket perspektiv man lägger på romanen. Föreställningen om synd hade ju en väldigt stor betydelse i den lutheranska tron. Att erkänna och leva med sin synd var centralt. Ingen kunde bli fri från den. Synden var ett arv, en arvssynd. Det enda som var möjligt var att få Herrens förlåtelse. Det är en märklig idé som präglat Sverige och många andra länder. Den lever fortfarande kvar – mer som en mentalitet än som en uttalad övertygelse. Kanske är vi alla syndavittnen?

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Mattias Hagberg, född 1975, är kulturjournalist och författare. Syndavittnet är hans tredje roman. Den ges ut i mars.