Hej Christina Herrström

Hur kom romanen Denzel till dig?
Jag tänkte på det mest kvinnliga av allt: allt älska någon (företrädesvis en man) mer än sig själv. Det anses vara mycket vackert och stort, kanske finast av allt och oändligt kvinnligt.

Jag tänkte på att detta djupt inetsade budskap existerar parallellt med idealet att man ska vara självständig och inte behöva någon annan, ett hyllat oberoende som anses vara synonymt med styrka.

Och jag tänkte på det mest manliga av allt: att gå ut i krig. Det visar mod, oberoende, och obönhörlighet, manlighetens credo. Jag tänkte på dessa motsatser och på de brott som konstruktioner som dessa utgör mot människan. Jag tänkte på sår, och hur man förhåller sig till de sår som livet åsamkar en, och att vissa sår är en absolut följd av könsroller.

Så kom Alvilde och Angel till.

Alvilde har offrats, hennes hjärta har krossats, på kärlekens blinda altare. Hon bär ett sår som ingen ser. Såret är rädslan för att inte vara stark i alla lägen. Oberoende i varje stund har blivit hennes sköld.

Angel har offrats, hans själs vackraste toppar har slagits bort på krigets blinda altare. Han har förlorat en oskuld de flesta behåller genom hela livet.

Han bär ett sår som inte syns. Det är som ett monster som slukar hans kraft. Kan den fruktansvärda erfarenheten av kriget någonsin ges någon mening, så att han kan förmå att gå vidare i livet?

Alvilde och Angel har lydigt uppfyllt den mest kvinnliga och den mest manliga normen i världen. Nu kommer de inte vidare.

Jag tänkte på idén om förlåtelse. Är det nödvändigt att förlåta det som skadat oss, för att kunna öppna dörrarna till nästa rum där vi på nytt kan vara fria?

Och jag tänkte på frihet. Finns det något som egentligen kan kallas för frihet, utom ett: frihet från rädsla?

Och jag tänkte på sanning som människor skyr medan det gränslösa prålet betraktas som sant i en ständig smattrande kultur.

Och jag såg en kvinna stå i ett fönster om natten, mitt i stan, och se mot rymden och inte ha ens ha en gud att ty sig till, utan bara kunna lita till sin egen styrka. Och jag såg henne försöka tala om sina sår med månen avskalad de manér, kostymer och masker hon bär för världen, den värld som skyr människans komplicerade sanning. Kvinnan i fönstret blev Alvilde.

Och jag såg en man dansa i en kapsel av ljus som han byggt kring sig själv, han dansade med slutna ögon och inåtvänt leende, begärd av kvinnorna för sin manliga skönhets skull, allt tröttare eftersom ingen ville höra vad han längtade till att få berätta. Den mannen blev Angel.

Och jag tänkte på deras ensamhet.

Och jag tänkte på hur vi, ovetande om andras existentiella fråga, av en slump och oförutsägbar omständighet omedvetet kan råka läka lite av varandras kanske viktigaste sår, så att livet möjligen kan fortsätta.

Och jag tänkte på att den vemodiga drömmen om mirakel bär människor genom många slags mörker och ville låta något sådant ske, fast jag själv tror jordiskt på slumpen.

Till allt detta tänkte jag på hur platt medelålders kvinnor skildras, om de överhuvudtaget beskrivs, och ville ge Alvilde passion, lek, analys, kompromisslöshet och allvar. Och det gjorde jag.

Varför tog det så lång tid att skriva boken?
Jag började skriva boken 2006 och hade hela historien klar för mig, men i den första versionen fick vi veta mer om Bikinifias resa till Tunisien vilket inte längre finns med. Förutom arbetet med romanen hade jag andra roliga projekt som låg i sin linda. Men på sommaren 2006 visade det sig att jag hade cancer och alla mina planer avbröts. Jag opererades och fick sedan gå igenom ett halvårs cellgift och fem veckors daglig strålning. Min ungdomsroman Tusen gånger starkare kom ut hösten 2006 och Augustnominerades. Håret började ramla av på Augustgalan enligt livets egen dramaturgiska finess. Jag fick genomgå sammanlagt nio operationer. Det enda jag lyckades åstadkomma de åren var ett filmmanus på Tusen gånger starkare. Filmen regisserades av Peter Schildt och fick premiär 2010 och har gjort bra succé. Lagom till premiären – 10 tog nästa prövning sin början. Under de följande tre åren utsattes jag för ett antal grova brott och blev nästan hemlös. Effekterna av dessa eldprov gjorde mig orkeslös. Men då och då filade jag på romanen och när krafterna kommit bättre tillbaka slutförde jag äntligen arbetet. Skälet till namnet DENZEL är att jag såg Denzel Washington i Man on Fire efter varje cellgiftsbehandling. Jag mådde bra när Denzels rollfigur skar av den vidriga skurkens fingertoppar. Att hjälten slogs för en liten flickas skull stärkte mig. Och jag kom på mig själv med att lakoniskt tänka ”tänk om det fanns en Denzel” där jag låg så svag och insåg att det kunde jag applicera på Alvilde. Denzelhjälten fick symbolisera drömmen om att någon ska komma och göra allting bra, en pinsam önskan i en tid som prisar Självständigheten, Oberoendet och Styrkan.

Vem vänder sig boken till?
Romanen Denzel vänder sig naturligtvis till alla vuxna med en gnutta livserfarenhet, några sår och med lite längtan. Den diskuterar manlighetens villkor, likväl som kvinnlighetens och allt detta balanserar på frågan vad vi är och vad vi vågar bli som människor i ett ytligt, motsägelsefullt och själsligt fattigt samhälle. Min ambition är dock inte att vara pretentiös, endast uppsåtet är pretentiöst, annars vore det meningslöst att skriva.

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Christina Herrström, född 1959, är författare och dramatiker. Hennes senaste roman för ungdomar, Tusen gånger starkare, nominerades till Augustpriset 2010 och blev även film. Denzel är hennes första vuxenroman på över ett decennium.