Fin kritik av Popmusik
Anna Charlotta Gunnarsons bok möts av en veritabel gospelkör av glada kritikerröster.
Clara Törnvall, SvD: “Gunnarson är extremt kunnig och osnobbig på sättet som bara de spränglärda är. Hon blåser nytt liv i föreställningar om de gamla svenska underhållningselefanterna, lyfter fram Lasse Berghagens samhällsengagemang och Lill-Babs okända karriär i DDR. Lätt och ledigt guidar hon mellan kuriösa fotnötter och livsviktig trivia. Men framför allt gör hon något ovanligt – hon utgår helt och hållet från musiken”.
“När journalister, aktivister och artister skriker i samma tonart behövs andningshål där talet är mer lågmält. Till exempel en kulturbevakning som inte bara agiterar utan ger verken ett egenvärde. Anna Charlotta Gunnarson försvarar låtskrivares rätt att likt författare och konstnärer dikta fritt. Hon vill befria popmusiken från kraven på att vara autentisk och självupplevd”.
Jan Gradvall, Expressen:“En bok som bryter mot den traditionella svenska historieskrivningen om politisk musik – vita musiker med gitarr som sjunger om andra som har det svårt – och visar vad som samtidigt pågått i söder, väster och öster”.
“De flesta som gör historiska utgrävningar om kultur och musik hämtar sina exempel från andra böcker. På så sätt uppehölls rundgången. Men Anna Charlotta Gunnarson största förtjänst är att hon gräver mycket djupare än så. Hon har lyssnat sig till sina exempel. Med sina egna öppna öron som utgångspunkt, samt påläst till tänderna, raserar hon fördomar, flyttar kamerastativet, hittar nya berättelser”.
Kalle Lind, Sydsvenskan: “Anna Charlotta Gunnarson får politiken att svänga”.
“Här nämns Bob Dylan ytterst sparsamt, Springsteen och Bono i förbifarten och den svenska proggrörelsen knappt alls. Istället skriver Gunnarson om Simon Bikindi som skrev det makabra soundtracket till folkmordet i Rwanda, om den nigerianska regeringens övergrepp på Fela Kutis afrobeatkollektiv, om Martha Reeves soulstänkare ”I should be proud”, där Vietnamkriget skildras genom flickvännen som får ta emot sin älskade i en kista. Mycket är nyheter för mig, och då har jag ändå vigt mitt liv åt populärkulturen”.
Ola Claesson, Smålandsposten: “Gunnarsson gör tidigt i boken klart att hon struntar i vad som anses vara accepterad finkultur och det tillåter henne att på bara några rader röra sig från Tage Danielsson via Iron Maiden till Kate Bush. Genom att vrida perspektivet åt ett nytt håll ger hon nya sammanhang som förklarar saker man redan kände till – och inte kände till – på ett intressant sätt.”
Peter Sjöblom, Tidningen Kulturen: “Det är nämligen i kombination med det knappologiska intresset som hennes förståelse för de stora skeendena blir verkligt potent när det riktas utåt mot betraktaren. Gunnarson förvandlar sig aldrig till en fisförnäm besserwisser – i hennes sällskap känner man sig alltid jämlik och deltagande”.
“Hon ser en djupare och bredare mening där många bara ser förströelse och lättsam underhållning.”
“Jag längtar redan efter uppföljaren”.
Vesna Prekopic, Litteraturmagazinet: ”Popmusik rimmar på politik” är den perfekta hybriden av musiknörderi och politiskt kunskapstörstande och ögonöppneri i ett. “
“Om man är det minsta intresserad av att se hur musik och politik hänger ihop är det här en ypperlig introduktion”