Hej Anneli Jordahl!

Aktuellt, Samhälle/debatt

Som kommer med en uppdaterad version av Klass – Är du fin nog? i höst.

Det är 15 år sedan Klass – Är du fin nog? kom ut. Vad har hänt med klassamhället sedan dess?

– Klass har alltid handlat om inkomst. Att ha möjlighet att tillgodose sina behov. Det basala: Bo, äta och ekipera sig och sina barn. Det är också en mänsklig rättighet med vila, fritid och semester. Så ser det inte ut i verkligheten.

När jag skrev Klass- Är du fin nog? befann vi oss fortfarande i ett läge då det gick att i offentligheten tala om klass som en fråga om utbildning och livsstil. Alla pratade om Pierre Bourdieu och hans studier om kulturellt kapital. Ingen – förutom Göran Greider- pratade om klass som en fråga om resursfördelning i samhället. Nu är det fler som skriver om klass. Påfallande många är kvinnor och då förnyas klassanalysen, eftersom kvinnan lever i dubbla underlägen i den sociala hackordningen. I dag är den svenska arbetaren dessutom ofta en kvinna med rötter i annat språkområde. Då är det svårare att göra sig hörd.

På 15 år handlar klass återigen om pengar, att klara livhanken. Det har pågått en resursfördelning som år efter år plockat pengar från de mest behövande, som långtidsarbetslösa, sjuka, funktionshindrade och förflyttat resurserna till dem som redan har heltidsarbete och god inkomst. ”Arbetslinjen.” Skattesänkningarna och frånvaron av förmögenhetsskatt har lett till att välbeställda rusar ifrån låginkomsttagarna. Statistiska centralbyrån har aldrig uppmätt så stora skillnader mellan låg- och höginkomststagare. I dag kan det gå 50 arbetarlöner på en direktörslön. Offentligheten diskuterar flyktingfrågan och migrationens kostnader, men Panamaskandalen och de förmögnas aggressiva skatteplanering är ämnen som droppas fort i medierna. Där försvinner de stora summorna från det allmänna. Men alltför många har fingrarna i den syltburken.

Cambridgeprofessorn i sociologi Göran Therborn pratar om ett ”integrationsproblem” i det svenska samhället. Det handlar om att förmögna vägrar inrätta sig i de lagar och regler som gäller för ”vanligt folk”. De drar nytta av välfärdssamhället med ROT och RUT, men de vägrar att ge något tillbaka till det allmänna. När flyktingarna 2015 sökte sig hit tog de fattiga kommunerna emot flest.  Vellinge med sina höginkomsttagare vägrade medan Ljusnarsberg tog emot flest flyktingar per capita sett. Om de svenska kommunerna delat jämnt vad gäller mottagandet hade vi inte haft några problem med anställda på socialkontoren som rasar ihop och lärare som går in i väggen.

Sedan jag skrev Klassboken har stad och land seglat upp som viktigt perspektiv i klassanalysen. Det kommer framgent att bli allt viktigare.

Kort sagt. För mig är det obegripligt att inte fler talar om klass och diskuterar en ojämlik fördelning av samhällets resurser. När ska socialdemokraterna prata klarspråk om klassamhället? De har allt att vinna. För stora klyftor skapar en hotfull stämning. Alla är rädda för varandra. Välbeställda barrikaderar sig i sina bostadsområden och sina skolor och fördomarna gror i alla led eftersom olika samhällsgrupper aldrig träffas.

Varför ska man läsa Klass – Är du fin nog igen 2018?

– Kanske för att det är intressant att se tillbaka hur resonemangen gick då. Exempelvis är det spännande att läsa David Lagercrantz resonemang om klass kopplat till sin uppväxt, särskilt med tanke på hans framgångar i dag, med först Zlatan-boken och sedan Millennium-serien. Om folkhemsbyråkratin som ville väl berättar poeten Ragnar Thoursie. Han som likt många andra konstnärligt begåvade från arbetarklassen inte vågade satsa på det skönlitterära skrivandet. Han fick en tjänst på Arbetsmarknadsstyrelsen och det var en hit för honom. Intervjun med min mamma, kokerskan som sedan slet ut sig som undersköterska i hemtjänsten, blev ju skitbra, tänker jag, när jag läser om den. Hon förmedlar att klass handlar förfärande mycket om graden av självförtroende.

Kanske för att det – förutom att maktanalyser alltid är intressanta – är lite kittlande med klass. Jag tänker på teve-serier som Downton Abbeyoch Vår tid är nusom fängslar tittare. Hur vi tvingas, eller drivs till att leva, utifrån våra sociala omständigheter och den samhällsanda som påverkar oss just då.

Evin Ahmad är ny i boken – varför valde du henne?

– Jag läste Evin Ahmads debut, prosaboken En dag ska jag bygga ett slott av pengaroch tyckte om poesin och attacken i språket. Den satte fingret på just det som har hänt sedan jag skrev min bok. Det är ren och skär överlevnad klass handlar om i dag.

I takt med Ahmads stigande framgångar som skådespelare på film och teater blev hon allt oftare intervjuad. Jag märkte att hon alltid förde in samtalet på klass. Rasismen finns där, ja. Och feminismen. Men låt oss tala om klassamhället, på den punkten var hon rakryggad. En ny generation kvinnor kliver fram och pratar om klassfrågor med självklar auktoritet. Där kan Evin Ahmad och filmregissören Gabriela Pichler bli hur viktiga som helst. Ifall de vill. Konsten drar en dit den vill med sin kraft.

Varför fascinerar klass dig så?

– Mycket handlar om min uppväxt. Mamma födde mig utom äktenskapet och blev ensamstående, ogift tonårsmor på sextiotalet med allt vad det innebar av skral ekonomi, skambeläggning och rentav utfrysning. Jag behöver bara tänka på hur hårt hon har arbetat och förstört sin kropp redan i ung ålder på grund av fysiskt tunga yrken så väcks vreden. Arbetarklassen betalar ett högt pris med sina kroppar, ofta med struntsummor i lön. Det gäller särskilt kvinnorna.

När jag sedan via akademiska studier gjorde en så kallad klassresa hamnade jag mentalt på klassresenärernas egen lilla ö, med ett ben i arbetarklassen och det andra i medelklassen. Många slits itu av det. Men det som händer är att stående lite vid sidan av både arbetarklassen och medelklassen skärps det analytiska ögat vad gäller maktförhållanden. Är du mitt i och en del av normen blir du lätt blind för dina privilegier. De flesta känner att de arbetar hårt och gör rätt för sig och förstår inte riktigt vad jag pratar om. Tycker att jag är lite tjatig och resonemangen tråkiga.

Men jag kommer att fortsätta. Ensamstående föräldrar är de mest utsatta i dag. Jag tänker att om jag var liten i dag med motsvarande grad av ekonomisk utsatthet hade jag sannolikt inte kunnat ta mig dit jag är nu. De sociala förflyttningarna går betydligt trögare.

För närvarande är det inte klassresan som intresserar mig mest. Det är avklarat. Jag intresserar mig för arbetarklassens arbetsmiljöer och hoppas att dessa yrken – av vilka de flesta är samhällets viktigaste – ska få förhöjd status. Det ska kännas tryggt och bra att ha ett arbetaryrke. Man ska inte behöva göra en klassresa för att åtnjuta ett gott och värdigt liv.